Bondens jordbruk

Kärvar vid bondgården

På bondgården vill vi ge en bild av jordbrukets struktur under mitten av 1800-talet, mitt i ”Skiftenas tid”. Att jorden skiftades innebar stora förändringar för byarna på landsbygden över nästan hela landet. Bondgården på Vallby Friluftsmuseum är tänkt att representera en gård på slättbygden i Västmanland innan Laga skifte genomförts i byn, men samtidigt visa att odlingarna redan påverkats av nyare idéer om grödor och växtföljder.

Bondens jordbruk före och efter Laga skifte

Bondgården utgör bara en av flera gårdar i en by. De låg förr tätt invid varandra i bykärnan, gärna uppe på en höjd, med åkrarna närmast den lilla tomten. I varje åker hade en gård sin långsmala teg bredvid grannarnas, och även varje ängsskifte var uppdelat på detta sätt.

Varje bonde hade cirka 20 – 40 tegar åkerjord utspridda över hela byns mark, vilket var en funktionell riskspridning då alla hade både höglänt och låglänt, torrt och fuktigt, frostlänt och icke frostlänt, stenigt och mindre stenigt att odla på.

Innan Laga skifte sköttes åkrar och ängar mycket i samarbete och påverkan av grannbönderna i byn, och skogen var en gemensam utmark där alla fick släppa sina djur på bete. Den klassiska fägatan var den väg, flankerad av hägnaderna runt åkrar och ängar, som ledde ut till betet.

Men i och med Laga Skifte (förordningen från 1827) skulle jorden omfördelas så att varje gård hade all sin åker och äng i anslutning till gårdsbebyggelsen, och helst skulle gårdens åker vara sammanhängande i ett stycke. Det blev dock nästan omöjligt att uppnå, så upp till fyra åkerstycken och fyra ängsstycken visade sig vara genomförbart. Men det innebar att alla gårdar inte kunde ligga kvar på ursprunglig plats, utan flertalet fick flytta med hus och allt till sin tilldelade jord. Det är detta som kallas att ”byarna sprängdes”, och processen fortgick under hela 1800-talet.

Vid tiden vi visar på bondgården hade idéerna om cirkulationsbruk och klöverodling på åkermarken redan börjat provas. I oskiftade byar var dock byalaget i många fall en bromskloss för förändringar i grödval och odlingsmetoder, eftersom alla grannarnas åkertegar omgav vars och ens teg. Alla behövde synkronisera skörd, jordbearbetning och sådd för att inte förstöra grannens grödor. Efter genomfört Laga skifte rådde var och en över sin åker och driftiga bönder började prova och genomföra nymodigheter och föregick så med goda exempel för grannarna.

I samband med Laga skifte delades även byns skog upp mellan de olika gårdarna. När stängselförordningen kom år 1857 fastslogs det att varje bonde hade skyldighet att hägna in sina djur på sin egen mark, istället för som tidigare att man hägnade in odlingsmarken tillsammans med grannarna i byn. Detta, och bysprängningen, förändrade landskapsbilden, så att landsbygden mer liknade det vi tänker oss som ”ute på landet” idag.